Första helspanska etappen!
Känns härligt
40 softa km från Figueres till Girona.
Härligt breda vägrener så jag har kunnat springa på höger sida hela dagen utan att behöva oroa mig för bilar i ryggen, och få enorma vinddrag av passerande lastbilar.
Gott att kunna vända sig emellanåt och se de höga Pyreneerna som jag korsade igår.
14-15 grader och molnigt var perfekt löparväder.
En miserabel oinspirerad start blev en härlig löpardag.
Lustigt hur det kan vända när väl benen gick igång.
Musiken har ackompanjerat mig hela dagen.
Vissa dagar känns det skönt, vissa andra dagar känns det som att musiken är en energitjuv.
Det kan variera något grymt mycket, känner ni igen fenomenet ni som springer med musik?
Nu är planen att köra två etapper in till Barcelona med Girona som bas, och sedan skifta bas till Tarragona.
Jag orkar inte strula in med bil, och leta hotell i centrala Barcelona.
Dessutom har jag varit där ett par gånger bara det senaste året så den fina staden får vara för mig denna gången.
Utblåst, men inte urblåst…
Med en styv kuling på 16 m/s snett bakifrån så blåste Frankrike mig över gränsen till Spanien!
Fantastisk känsla 100 mil gjorda i Frankrike.
Två länder av tre avklarade. Nu är det 140 mil i Spanien kvar!
Det har varit en bra dag!
57km från Perpignan till Figueres, över Pyreneerna in i Spanien!
Bra upplägg med inget insulin på morgonen, en lång god natts sömn.
Stadig frukost, och dubbla hamburgare efter drygt 2 mil.
Energin räckte hela dagen!
Till skillnad från min löpande kompis Mikael Karlsson, så har jag ratat löparens bästa vän -vätskebältet- de senaste veckorna. Framför allt för att bli lättare.
Oftast har det gått bra, men idag sprack det.
Jag glömde mina Dextrosol druvsockertabletter, det är söndag i Frankrike då det mesta är stängt, och jag har sprungit en ganska öde rutt.
Dessutom tog jag basinsulinet i morse, plus måltidsinsulin till frukosten eftersom jag körde ner till Perpignan och tog in på ett nytt hotell. Tiden mellan frukost och löpstart avgör måltidsinsulinet.
Summa summarum: 45km på 6 timmar utan mat och dryck.
Konstant låg i blodsocker.
Inte så smart, men det gick, om än på vingliga ben på slutet.
Medelhavet i sikte!
Halva projektet gjort, drygt 150 mil! done
Detta känns kanon, plus det faktum att denna dagen har blivit en riktigt bra dag!
Upp och iväg tidigt i morse. Inget långtidsverkande eller korttidsverkande insulin.
Kort distans 30 km till den lilla staden Sete.
11.55 gick tåget tillbaka till Montpellier, och min timing var helt perfekt.
11.50 sprang jag in på stationen, köpte en biljett, och en flaska vatten.
Strax efter 12 var jag tillbaka på mitt hotellrum, och kunde ta en dusch, laga lunch, och tom ta en liten lur.
Blodsockret låg på 4,9. Lite lågt, men helt ok, och en helt annan känsla än igår
Så här skulle alla dagar vara.
Jag tycker egentligen bättre om att ligga på lite mer när jag springer. -Bra att du har valt ett sånt här projekt då, snille!
Jag vet……. kanske kan jag lära kroppen att palla 50km i bättre fart varje dag.
Som det är nu fixar jag inte det. Farten sliter för hårt. Därför måste det gå så långsamt för mig när distanserna blir uppemot 5 mil och mer.
Då blir det långa dagar på vägen. Bara att gilla läget.
Dessutom är det ju ”bara” drygt 150 mil kvar
Fortsättning följer!
Om en stund skall jag lägga in dagens videoblogg oxå!
Må gott så länge!
Varma löpande hälsningar!
Martin
Min dag var kanske inte dålig, men annorlunda.
Här är Daniel Powters ”Bad Day”. Bra låt.
Jag minns att jag gick upp i morse, lagade frukost, klädde på mig, och tog ett morgontåg till Nimes.
Jag har definitivt tagit mig 50km tillbaka hit till Montpellier för nu sitter jag och skriver på datorn.
Men därimellan……..
Lite spridda bilder…
Började med att gå ut ur Nimes för det var struligt med trafiken, och vägarna.
Började springa, segt… en hel del motvind…. några skällande hundar…
Ganska kallt… la mig på en bänk en stund… burgare på McDonalds….
Irriterad på mycket…
När jag kom till hotellet kände jag mig helt tom.
Mycket riktigt låg jag lågt i blodsockervärde, 3,6mmol.
Det är inte extremt lågt, jag har vart nere på 1,2 en gång, men tillräckligt lågt för att energin skall försvinna.
Jag har inte riktigt koll på vad värdet har legat på under dagen, men jag misstänker lågt med tanke på att hela dagen är som en dimma.
Imorgon skall jag testa att inte ta mitt långtidsverkande insulin på morgonen.
För er som inte är så pålästa på blodsockervärden så är det så att mellan 5-6 skall i princip alla ligga hela tiden.
Det kan vara något högre precis efter en måltid (runt 6,5-6,8).
För en frisk person så reglerar kroppen detta själv helt perfekt, medans en diabetiker som jag måste balansera maten med insulinsprutor.
Det är en bitvis svår balansgång, och ny forskning talar för att även en diabetiker skall sträva efter att ha i princip helt normala värden för att slippa följdsjukdomar som annars kommer längre fram i livet.
Detta gäller framför allt att undvika för höga värden.
Samtidigt är det lurigt att ligga lågt som ni förstår på denna dagen som jag just har haft.
Så nu är det bara att ta nya tag imorgon, och se till att värdena ligger bättre
Dessutom har jag en soft 3-milare imorgon med start från hotellet
Så nära en vilodag jag kan komma
Må gott kära vänner!
Varma löpande hälsningar!
Martin
-Är det jag som svajar så, tänkte jag lite nervöst. -Nej det måste vara bron som jag springer på. -Men det är ju en solid stålbro…
När jag kom över bron märkte jag att marken blev stadigare.
Men faktiskt inte helt.
Jag vet inte hur det är för andra långlöpare, men i mitt fall så känner jag efter en hel del.
Det finns en ständig oro för saker som kommer och går. -Ok, nu har jag sprungit till mig ett hjärtfel (när det krampar i bröstet). -Ok, nu har jag sprungit mig själv in i väggen (när huvudet inte vill mer). -Ok, nu har jag sprungit till mig kroniska hälseneproblem (när smärtan inte vill släppa).
Jag vill absolut inte kalla mig själv för hypokondriker, och det kanske inte är så konstigt att det kommer tankar som ovan under dessa ganska extrema förhållandena.
Vad det gäller svajningen så kom den smygande efter 15km.
En sorts matthet i kroppen som gjorde mig vinglig.
Vid 20km la jag mig 5 minuter på en bänk vid en busshållplats, och slumrade till.
Tänk vad 5 minuter i vågrätt läge kan göra.
Återigen är det de små pauserna som lättar upp det för mig.
Bryter monotinin, och ger en energikick.
Helt plötsligt gjorde jag en mil på 48 minuter, och kände att det var kul att springa.
Så vid 30km dök en McDonalds upp.
Visst, en BigMac slank ner utan annat till än vatten.
Jag orkar inte lägga någon värdering i det.
Det är skitsvårt med maten, och burgaren gav mig energi, punkt.
Av någon anledning så har de sista 20km varit ganska pigga ett antal dagar.
Så även idag.
Totalt blev det 57km på 7,30 på sträckan Orange-Nimes.
En ganska trevlig dag i ett nu något annorlunda landskap.
Klipporna är mycket ljusare, och ganska mycket barrträd överallt.
Det är inte lika höstlikt här som det var norrut, även om temperaturen är ungefär detsamma.
Jag planerar att stanna här i Montpellier så länge det bara går.
Det är skönt med en bas, även om det innebär mycket tågåkande.
Men eftersom jag bor precis vid stationen så fungerar det smidigt.
Imorgon blir det start i Nimes och 50km ner hit till Montpellier.
Sedan får jag se vilken nästa etapp blir.
Denna ganska anspråkslösa låt hjälpte mig framåt idag:
”Mas Que Nada” med Patti Austin och Marc Antoine.
Lyssna och njut
Det blir en vilodag idag.
Jag kör ner till Montpellier och installerar mig där på något trevligt hotell.
Jag har haft mardrömmar om den kommande etappen Orange-Nimes.
Alltså känt mig rädd.
Det beror på en sorts panik i kroppen som vill vila.
Svårt att beskriva känslan, men inget tvivel om att det är rättning i ledet som gäller.
Lite lustigt att jag har ont i en axel förresten….
Annars är det hälar, hälsenor, och inte minst huvudet som bråkar mest just nu.
Men jag skall inte klaga för mycket.
En vilodag och morgondagen kommer att gå så mycket lättare
