Titeln skulle också kunna vara: -Konsten att ta ett nej!
Be om hjälp.
I hela mitt liv har jag haft extremt svårt med att be om hjälp.
Ensam är stark. Jag ska inte vara skyldig någon något. Jag klarar mig själv. Bla, bla, bla, bla…
Vad har jag varit rädd för?
Svårt att svara entydigt på, men det har känts nedvärderande på något sätt att erkänna att jag inte klarar mig själv genom att be om hjälp. Oavsett vad det gällt.
Poängen som jag fullständigt missat är att jag genom att be om hjälp synliggör och förmänskligar mig själv i andras ögon. Jag är mao inte för fin för att be om hjälp. Jag är en människa, och människor behöver andra människor.
Förresten tror jag nog att det ligger en god portion osäkerhet i botten, vilket ni redan visste men var snälla nog att inte säga, eller hur? 
Sättet som jag reser på nu gör mig oerhört utsatt, och i stort behov av andra människors välvilja. På ledarskapskursen hos Dale Carnegie som jag har gått 2 gånger (1 som vanlig kursdeltagare, och en som gruppledare) talades det mycket om att gå utanför den komfortabla zonen. Jag kan lugnt konstatera att utanför den komfortabla zonen har jag -hur underbar och fantastisk den här resan än är- varit konstant de senaste 3 veckorna i aspekten att vara beroende av andra människor.
Karaktärsdanande, och diciplinerande skulle nog vissa ha sagt.
I släptåget på att be om hjälp, följer både konsten att visa genuin tacksamhet, samt att kunna ta ett nej.
Att vara tacksam är jag bra på. Jag blir lika lycklig varje gång, och på ett sätt förvånad när människor ställer upp. Då är det lätt att visa äkta tacksamhet!
Att be om hjälp börjar jag bli bättre på. Jag märker hur det öppnar relationsdörrar, och det är väldigt uppmuntrande.
Att ta ett nej får jag jobba mer på. Där ligger det mig i fatet att jag alltid drivit igenom min vilja i alla situationer, privat och i arbetet. Det har varit både en styrka och en svaghet.
Jag har mao svårt att ta ett nej, och gå vidare. Jag stannar gärna upp i det läget och ältar varför det blev ett nej. Faktum är ju att det egentligen kan finnas tusen orsaker varför en person eller ett företag inte har möjlighet att hjälpa mig, men det är som sagt svårt. Jag menar, det jag har att komma med är ju så bra för alla, så varför, varför vill de inte?? Så snurrar det på i mitt huvud.
Bara jobba på att försöka bli bättre
Detta har jag funderat till och från på hela resan, och den utlösande faktorn till att jag nu skriver om det var att det var lite problem med transporten av mitt bagage från Mjölby till nästa etappmål.
Jag tog till slut mod till mig och ringde Taxi Östergötland som redan hade hjälpt mig igår. Det kändes lite jobbigt eftersom de redan hade varit så hjälpsamma mot mig. Desto mer underbar känsla när samma Teodor svarar idag som igår, och dessutom ordnar så att samma Lasse som hjälpte mig igår kommer hit till Mjölby och hjälper mig. Vad kan jag säga mer än ett jättestort tack från hela mig! och för vad det kan vara värt så lägger jag in er länk på websidan här. Tusen tack Taxi Östergötland!
Ovan funderingar tycker jag är väldigt vackert för det är mänskligt, levande och sårbart. Jag vill gärna uppfattas på det viset. Jag är ingen stålman. Bara en vanlig kille med många idéer, och en stark vilja att vara en positiv kraft.
Om en stund skall det springas!
Till Motell Vida Vättern styr jag stegen, runt 5 mil.
Tack Stadshotellet i Mjölby för att jag fick bo hos er. Ni har ett jättefint hotell på alla vis, och kanontrevlig personal i Betty och Emma som jag talat en del med.
Mjölby var en mycket positiv upplevelse!
Vi hörs ikväll hoppas jag!
Varma löpande hälsningar!
Martin
10 kommentarer
Kommentarers RSS TrackBack Identifier URI
Känner igen mig otroligt mycket i det du skriver. Man ska klara sig själv, man ska inte be om hjälp. Men jag jobbar också med det. Jag vet inte varför det blir så, att man tror att man verkligen KAN klara av allt själv!
Va skönt att det löste sig med bagaget. Ha en skön löptur!:) Kramar
Vad roligt att det går så bra för dig! Du får höra av dig om du får några bagageproblem på sista etappen. Hälsningar Christer
Så bra det låter när du beskriver hur du lever i nuet och njuter av stunden. Tänk om alla kunde göra det! Och du noterar allt du har att vara tacksam för – du har ju redan gjort halva ”munk-resan” – och snart kommer du att vara på väg mot Himalayas mystiska vidder (om jag känner dig rätt
) också!!!
En bra liknelse för att uppskatta de små glädjeämnena är att tänka att du går (eller springer för den delen
) på en diamantbeströdd stig som leder mot ditt mål, och du noterar och ”mjuter” (som Herman säger) av varenda diamant på vägen.
Du är inte (!) jobbigt positiv – utan underbart positiv!! Om någon till äventyrs skulle uppfatta det som jobbigt så kan du nog dra samma slutsats som du gjorde om den arge mannen i bilen. Människor som inte orkar vara positiva själva försvarar sig gärna mot såna som du med att det är överdrivet eller något annat lågt. Jag beundrar din entusiasm och din positiva syn på tillvaron – den mår både du och människor i din omgivning bra av.
Kämpa på!!! kramar //Petra
Still going! Underbart! Det går ju såå bra, har följt dina turer, och det har varit tufft understundom. Men… vem är förvånad?
”Skrivet” är fantastiskt. Copy i nästa liv?
Heja på!
Vi är med.
Lindh & Partners gnm Therese C,.
Jag kom att tänka på en sak när jag läser det (en annan) Petra säger. Nämligen att många människor tycks uppfatta vänlighet som svaghet. Så är det inte! Det är en styrka att ha kärlek för sina medmänniskor, istället för att gå omkring och se cool ut och inte bry sig om andra, bara sig själv. Vardagen blir så mycket mer givande när man kan ha ett litet samtal med främmande människor, kanske för att man kunnat hjälpa dem med något. Vemsomhelst, varsomhelst!:)
Hej Johanna.
Jag tror att vi delar den här ”klara sig själv attityden” med oerhört många andra, och visst är det oerhört onödigt. Jag menar, i grund och botten så vill ju de flesta hjälpa till. För min del vet jag få saker som numera får mig att må så bra som att hjälpa någon annan. Det är något magiskt med att ge. Det tog lång, lång tid för mig att inse, men bättre sent än aldrig
Må så gott
Kram / Martin
Hej Christer.
Vad roligt att du letat dig in på bloggen
Hoppas att det innebär att du fått fart på datorn hemma!
Tack för erbjudandet om hjälp med bagaget!
Du vet att jag uppskattar din hjälp jättemycket!
Må så gott!
Varma hälsningar / Martin
Hej Therese och gänget!
Så gott att ni följer mig!
Trots ups and downs, är detta en veritabel up-resa
Angående copy i nästa liv så satsar jag på att bli dubbelt så gammal i detta på bästa ”Highlander-maner” för att vara säker på att det blir av
Kramar från mig / Martin
Hej Petra.
Jag blir alltid så glad av att läsa det du skriver.
Fullt med roliga och bra liknelser, samt klarsynta analyser.
Lämnar mig aldrig oberörd. Det berör mig också väldigt positivt att du tror på mig.
Jag behöver det då jag känt mig ”far out” i hela mitt liv.
Summa summarum ger du mig kraft att kämpa på!
Du är bäst Petra, och jag tycker så mycket om dig!
Kram / Martin
Hej Petra, vardagspratarn´.
Jag håller med dig till 100%, och någonstans tror jag på de goda exemplen i det lilla formatet på det sättet att om så många som möjligt tar till sig detta tänket så blir det beteendet till slut den givna normen. Så är det i min uppfattning inte idag även om säkert de flesta skulle hålla med oss. I teorin.
Må så gott!
Kram / Martin