-Är det jag som svajar så, tänkte jag lite nervöst.
-Nej det måste vara bron som jag springer på.
-Men det är ju en solid stålbro…
När jag kom över bron märkte jag att marken blev stadigare.
Men faktiskt inte helt.
Jag vet inte hur det är för andra långlöpare, men i mitt fall så känner jag efter en hel del.
Det finns en ständig oro för saker som kommer och går.
-Ok, nu har jag sprungit till mig ett hjärtfel (när det krampar i bröstet).
-Ok, nu har jag sprungit mig själv in i väggen (när huvudet inte vill mer).
-Ok, nu har jag sprungit till mig kroniska hälseneproblem (när smärtan inte vill släppa).
Jag vill absolut inte kalla mig själv för hypokondriker, och det kanske inte är så konstigt att det kommer tankar som ovan under dessa ganska extrema förhållandena.
Vad det gäller svajningen så kom den smygande efter 15km.
En sorts matthet i kroppen som gjorde mig vinglig.
Vid 20km la jag mig 5 minuter på en bänk vid en busshållplats, och slumrade till.
Tänk vad 5 minuter i vågrätt läge kan göra.
Återigen är det de små pauserna som lättar upp det för mig.
Bryter monotinin, och ger en energikick.
Helt plötsligt gjorde jag en mil på 48 minuter, och kände att det var kul att springa.
Så vid 30km dök en McDonalds upp.
Visst, en BigMac slank ner utan annat till än vatten.
Jag orkar inte lägga någon värdering i det.
Det är skitsvårt med maten, och burgaren gav mig energi, punkt.
Av någon anledning så har de sista 20km varit ganska pigga ett antal dagar.
Så även idag.
Totalt blev det 57km på 7,30 på sträckan Orange-Nimes.
En ganska trevlig dag i ett nu något annorlunda landskap.
Klipporna är mycket ljusare, och ganska mycket barrträd överallt.
Det är inte lika höstlikt här som det var norrut, även om temperaturen är ungefär detsamma.
Jag planerar att stanna här i Montpellier så länge det bara går.
Det är skönt med en bas, även om det innebär mycket tågåkande.
Men eftersom jag bor precis vid stationen så fungerar det smidigt.
Imorgon blir det start i Nimes och 50km ner hit till Montpellier.
Sedan får jag se vilken nästa etapp blir.
Denna ganska anspråkslösa låt hjälpte mig framåt idag:
”Mas Que Nada” med Patti Austin och Marc Antoine.
Lyssna och njut 
På återseende!
Varma löpande hälsningar!
Martin
8 kommentarer
Kommentarer RSS TrackBack Identifier URI
Kommentera
Hej Martin!
Det är lika spännande varje dag att läsa om dina strapatser och äventyr. Till fots är det bästa sättet att resa och njuta av omgivningen. Ha det bra i fortsättningen och ta en 5-minutare då och då!
Hälsningar
Barbro
Hej Barbro!
Jag blir lika glad över dina rader varje gång!
Vetskapen att du är med mig inspirerar mig!
Jag gör ju hela tiden mitt bästa, och försöker hitta sätt att komma vidare mentalt och fysiskt vilket inte är helt lätt emellanåt.
Dagens 5-minutare skall bli en vana, den kändes helrätt
Må så gott!
Varma hälsningar / Martin
Hej Martin! Micronapen är en underskattad företeelse. Fortsätt med dem! Du kan också prova att bara sitta still och koncentrera tankarna till en detlaj under 5 minuter (att studera någon detalj hjälper tankarna att inte börja irra) – det händer något fräckt med kroppen – hjärnan går typ ner i alfarytm fast man är vaken. När jag gör detta får jag för mig att jag börjar andas igen när jag tittar upp, vilket får mig att tro att hjärtfrekvensen gått ner rejält under dessa minuter.
Pratade med Tore igår och kan hälsa att han är här och läser nästan varje dag – så vet du att du har hans sällskap också
.
Skall också hälsa från en, som det visade sig, gemensam bekant som jag åt lunch med idag – Lennart Simm, som kunde berätta om ett och annat om herr Lindström som barn. Tävlingsinstinkt…
.
Keep running! Godnatt
//Petra
Hej Petra!
Du vet att jag alltid uppskattar det du skriver!
Idag var det lite extra roligt
Dels med dina tankar kring Micronapen som låter logiskt och helrätt!
Dels att Tore finns med i bilden, och att du känner Lennart Simm
Jag kan tänka mig att han hade lite att berätta ja….
Vi bodde ju på samma sommarställe på somrarna under hela vår uppväxt…
Riktigt trevlig kille, Lennart!
Tävlingsinstinkt? Tja, kanske det
Kram / Martin
Inget fel med hamburgare som mellanmål tycker jag. I låg fart blir det mindre problem med magen och mat ger jämnare blodsockerhalt än bara dricka. Fett och protein är långsammare än socker. Energi behövs under sådana här lopp. Kämpa på med löpningen!
Tack Bengt-Inge!
att även en McDonaldsburgare kan vara ok.
Precis vad jag behöver höra
Väldigt ofta är det nämligen bara bensinstationer och McDonalds som är öppna på dagarna där jag passerar.
Och energin behövs verkligen!
Må gott!
Martin
Vad jag förstår åker du åt fel håll på järnvägen, men i gengäld får du se landskapet 2 gånger.Hur fungerar dom franska järnvägarna? Frankrike är ju berömt för sina höghastighetståg. Och får du någon kontakt med de andra passagerarna?
Vi tycker det verkar förnuftigt att ta kortare pauser och att du försöker korta ner etapperna. Målet att komma fram på en viss dag skall ju inte förta löplusten.
Många kramar från Brita och Bengt
Oftast blir det att jag åker bakåt ja.
Fast ibland även framåt som i övermorgon när jag först åker till Sete åt rätt håll, sedan springer åt rätt håll till Beziers, och sedan åker bakåt tillbaka till Montpellier.
Franska järnvägen är väl på det stora hela ok.
Ett par förseningar har jag drabbats av, och det verkar vara den allmänna meningen här att de har lite problem med just detta.
Visst känns det bättre med mina små modifikationer av pauser och etapper.
Och tur är väl det, att det blir bättre, med tanke på att jag skall orka hela vägen.
Må gott!
Kram / Martin